Jag och Imre, polishunden
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Adrian Wallin
Omslagsfoto: Erika Karlsson
Foto baksida: Privat
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-584-6
Adrian Wallin
När dörren öppnades hördes hundskall. Jag och Maria tog ett par trevande steg in i hallen och Morten ropade från köket:
”Imre kommer nu!” Sekunden därpå kom den stora schäfern springande runt hörnet, glatt viftande på svansen, och hoppade rakt mot oss.
Imre var enorm. Den absolut största och maffigaste schäfern jag någonsin sett. Han tryckte in sin stora nos mellan mina knän vilket Morten skrockande förklarade var hans signaturhälsning när de fick besök. Med sitt kraftiga huvud, stora tassar och fluffiga päls var han mäktig, med pondus som ett lejon. Han var glad och sprallig men hade ändå ett lugn och var helt tyst, inga pip, inget gnäll. De mörka, snälla ögonen plirade på mig. Allt kändes rätt.
Vi satte oss i Morten och Ankies kök för att gå igenom all information om den vackra schäfern. Morten och Ankie hade fött upp honom, tillsammans med hans valpsyskon. Nu var det bara Imre kvar, och han var ingen valp längre. Tanken
var att han skulle flytta in hos mig och min sambo en vecka senare. Mitt huvud snurrade av all information. Jag som inte vuxit upp med hund i familjen och aldrig haft en egen hund försökte hänga med. Den sortens mat och den sortens vård. Si och så många promenader, timmar och deciliter. Efter en stund fick jag och Maria gå en sväng med Imre för att bekanta oss med honom. Det kändes bra även om jag blev rejält trött i armarna. Han var stark och drog som en bulldozer i kopplet och jag och min sambo tittade på varandra och frågade oss vad vi gett oss in på.
Någon vecka senare åkte jag tillsammans med min chef Hasse och hämtade Imre. Hasse gav mängder med tips och råd hur jag skulle tänka den första tiden. Det viktigaste var att i lugn och ro lära känna Imre, det påtalade Hasse flera gånger. Jag nickade och höll med, men tankarna var långt borta. Allt var fixat där hemma, iordninggjort för honom. Det pirrade i magen och jag ville bara komma fram.
Jag jobbade som polis i yttre tjänst, så kallad ingripandepolis på IGV, när intresset för att bli hundförare väcktes. Det var främst för att jakten på inbrottstjuvar eller andra som försökte sticka från polisen var det jag upplevde som det mest spännande med jobbet. Då steg pulsen och känslan av att allt stod på spel var som mest närvarande. Det slutade givetvis inte alltid som jag ville. Vissa gånger kom gärningsmännen undan. Det var då vi kallade på hundförarna med sina häftiga hundar. De gjorde entré när vi andra blivit ifrånsprungna och inte räckte till. Det lockade mig att vara i centrum av klassisk tjuv- och polisjakt och det kunde inte göras på ett bättre sätt än med en polishund. Min svärfar hade jobbat i över tjugo år som hundförare inom polisen och han uppmuntrade mig.
Han brukade berätta om ärenden han varit på under sin karriär. Det lät otroligt spännande. Det enda hindret för mig var att jag aldrig haft hund själv.
Redan andra veckan var jag med på hundträningen tillsammans med alla andra i hundgruppen. Kontaktövningar stod på schemat för mig och Imre, och är precis vad det låter som. Att få hunden att söka ögonkontakt med dig som förare. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag betydde noll och ingenting. Alla andra hundar och hundförare var mer intressanta och trots att jag lockade och bad tittade han bara runtomkring sig och vädrade med nosen i luften.
Hasse och resten av gruppen skrattade gott och påtalade att det är så här det är innan man lärt känna varandra som ekipage. Hasse lugnade mig: ”Om några veckor, när Imre förstår att det är roligt att vara med dig, då kommer det vara helt annorlunda.”
Jag hämtade Imre våren 2013 och vi började jobba tillsammans på skarpa uppdrag i januari 2014 efter att grundutbildningen för mig och Imre var fullgjord. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att den ofokuserade, spralliga jycken jag nu försökte lära känna skulle nå så långt. Under sina år i tjänst blev han nominerad till Årets polishund två gånger, känd av i princip alla poliser i vårt område och omtyckt av dem han jobbade nära. Flera gånger blev han föremål för reportage i media och omtalad av flera åklagare efter att ha tagit nästan tvåhundra personer under sina år som polishund. Han gav aldrig upp och vek aldrig ned sig för någon.
Alla vet vad en polishund är men det är inte många som kommer i nära kontakt med dem. De flesta har en aning
om vad en polishund gör på arbetet men väldigt få vet hur många olika arbetsuppgifter de har, hur de jobbar, och hur det är att leva tillsammans med en polishund. Genom att dela vår berättelse önskar jag att inspirera fler till att bli hundförare inom polisen. Det är möjligt även om hundvanan inte finns sedan tidigare. Det är ett otroligt spännande jobb där samarbetet med hunden är det som gör arbetet så speciellt och stimulerande. Jag hoppas att peppa andra till att våga bli hundförare, på samma sätt som min svärfar inspirerade mig med sina berättelser från verkligheten.
Ni kommer att få följa med på självupplevda händelser, få en inblick i hur livet som polis och hundförare ser ut och hur det fungerar att leva med sin närmaste kollega. Hur jag lagt upp en del av träningen, och hur verkligheten prövar hundförarens förmåga att lita på sin hund.
Nu ska ni få läsa om hur det är att jobba med sin bästa vän och varför världens roligaste jobb är så speciellt. Där dalarna kan vara väldigt djupa men topparna desto högre.
Den vanligaste frågan jag fått sedan jag blev hundförare är om hunden bor hemma hos mig. Svaret är självklart för mig, men jag förstår att många tror att hundarna bor i någon form av hundstall och används av flera förare. Inom den svenska polisen får en polishund endast arbeta med sin utsedda förare och bildar då ett så kallat ekipage. En hund som är med sin förare hela tiden skapar förutsättningar för att bilda ett starkt och speciellt band, något som är väldigt viktigt för att en hundpatrull ska bli så effektiv som möjligt. Det är av väldigt stor betydelse att familjen också är inställda på detta och inser att det kan bli en rejäl uppoffring och till och med en helt annan vardag. Att skaffa ett husdjur är ju vanligtvis något som hela familjen tar sig an tillsammans, men en polishund är hundförarens ansvar och inget som någon annan har valt. I mitt fall var omställningen större för mig själv än för min sambo. Hon har växt upp med hundar i hemmet, och dessutom polishundar, så hon var väl medveten om vad som
väntade. För mig blev förändringen mer påtaglig. Jag som aldrig hade haft egen hund fick lära mig många grundläggande saker när Imre flyttade in.
Det var i slutet av februari och jag och min sambo träffade
Imre för första gången hemma hos uppfödarna Ankie och Morten som drev Kennel Trönderjycken. Som liten hade vi flera hästar genom åren, men att lära känna en hund var något helt annat – det förstod jag redan då vi första gången hälsade på varandra där i hallen. Han såg på mig med sina varma, spralliga ögon. Och jag minns att jag tänkte: Nu är det du och jag.
När Imre sedan kom hem till oss någon vecka senare i början på mars började vi vårt nya liv tillsammans, med många förändringar för oss båda. Han som var van vid en stor familj med andra hundar kom hem till en tvåa i stan.
Det blev några tidiga morgnar för första rastningsrundan men annars anpassade han sig väldigt lätt till sitt nya hem. Även om det märktes att han var van vid landsbygden fanns det mycket spännande att lukta på inne i stan. Imre var med mig hela tiden, redan från början. Vi blev snabbt oskiljaktiga och det stod tydligt att det först och främst var jag och han. Alla andra var mindre viktiga för Imre. Visst märkte man att han tyckte om min sambo, och hon tyckte onekligen mycket om honom, men det var liksom inte samma sak. Imre hade valt mig. Det var inte så konstigt eftersom allt roligt Imre fick göra när vi tränade och jobbade var tillsammans med mig. När min sambo var ensam med Imre, då var det annorlunda. Då höll sig Imre nära henne men sov alltid vid ytterdörren för att hålla koll på vad som hände utanför. Han vaktade henne och tog på sig ansvaret att skydda henne till varje pris. Men
när jag var på plats så var Imre alltid fokuserad på mig. Om min sambo kom hem efter en hel dag på jobbet så blev Imre glad men det var inte alltid så att han sprang till ytterdörren och mötte henne. Om jag däremot gick ut i fem minuter, då låg Imre vid ytterdörren och väntade när jag kom tillbaka. Då viftade han på svansen och ställde sig på bakbenen, som om jag varit borta en hel vecka! Att vi tyckte om varandra så mycket skapade förutsättningar för att Imre skulle göra allt för mig och jag allt för honom.
Imre var över tre år gammal, vilket är ovanligt för en polishund som precis ska påbörja sin provperiod. Det vanligaste är att hunden är runt två år när den börjar. Anledningen till att han var lite äldre än vanligt när han kom till polisen var att han från början var tänkt som civil tävlingshund till Ankie som fött upp Imre tillsammans med Morten. Ankie kände dock att tiden som skulle krävas inte riktigt fanns och Imre fick därför chansen att testa något annat. På så vis hamnade han alltså hos mig. Kalla det slumpen, ödet eller vad ni vill.
Lämplighetstestet som blivande polishundar måste göra innebär att hunden testas i en mängd olika miljöer och situationer under bedömning från särskilt utbildad hundförare. Den polis som är tilltänkt som framtida förare till hunden som testas kan vara med för att få se hur hunden agerar, men det är inget krav. Vidare testas hundens reaktioner och agerande när den blir skrämd, vid höga ljud och annat obehagligt. Hunden måste kunna hantera eventuell rädsla och kunna stå upp mot hot och försvara sig, även i svåra miljöer som hala golv, trånga utrymmen och liknande. Hundarnas nyfikenhet och intresse för föremål testas också där det är positivt om hunden både är nyfiken och tycker om föremål.
Totalt tar testet några timmar och det är många hundar som inte klarar att bli godkända. Det är väldigt höga krav som ställs på hundarna men det är för att se om de kan klara av det tuffa livet som polishund där de ska kunna agera i alla möjliga tänkbara situationer. En av egenskaperna som testas är hundens nerver. Det är nämligen otroligt viktigt att en polishund klarar av att fokusera på sin uppgift, även i stresssiga situationer. Imre var testad som nervfast vilket märktes på flera sätt, bland annat genom att han inte pep och gnydde som många andra schäfrar. Det faktum att Imre var tyst av sig ansågs vara en stor tillgång under skarpa uppdrag. Jag fick med hjälp av mina instruktörer och mentorer på hundenheten träna Imre till polishund. Eftersom allt var nytt för mig också så fick vi vissa gånger lära varandra, och lära oss tillsammans. Imre var tacksam att träna, även om han till en början var rätt skeptisk till spårarbetet. Han var väldigt noggrann, men det fanns inte direkt någon glädje i det. Jag märkte med tiden att det gick som allra bäst när träningen varierades och andra moment vävdes in mellan spåren vi lade ut. Imre tyckte det var roligare när det var en figurant som han fick spåra upp och inte bara en leksak i slutet av spåret.
Att träna spår kan göras på en mängd olika sätt och när vi började träna på hårda underlag i stadsmiljö lossnade något för Imre. Det blev något nytt och spännande, och hans noggrannhet var en stor tillgång. Jag började känna mig väldigt hoppfull att han skulle bli duktig när vi väl skulle spåra skarpt i framtiden. Hans lugn och noggrannhet gjorde att han sällan tappade spåret för att han blev för ivrig, och det är en bra egenskap. När man själv som hundförare är uppjagad och vill ifatt en gärningsman är det väldigt skönt att ha en hund
som jobbar på och vet vad den ska göra utan att bli stressad över hur husse beter sig. Just den egenskapen hade Imre, och glädjen i spårandet kom mer och mer allt eftersom.
När Imre bott hos oss i nio månader var det dags att genomföra alla proven för att få börja arbeta som ekipage i skarp tjänst. Jag var självklart nervös, men litade till Imres förmågor. Han var duktig på det mesta, alldeles redo att börja jobba ute i verkligheten med mig. Imre älskade att åka bil, det var bland det bästa han visste. Tur är väl det eftersom vi alltid åker radiobil när vi jobbar med våra hundar. Det kan bli långa sträckor vi måste åka och vissa arbetspass kunde det bli över femtio mil jag körde till och från olika jobb. Då är man glad över att hunden tycker om själva färden. Om vi var hemma och jag hade bilens baklucka öppen, då hoppade Imre självmant in i bilen. Det värsta han visste var när jag åkte iväg utan honom. Nu hände det ju i princip aldrig, men vid dessa tillfällen drabbades jag inte sällan av dåligt samvete. Med tiden växte jag och Imre närmare varandra, särskilt när vi började jobba skarpt och han fick erfarenhet från olika situationer. Jag fascinerades över vissa företeelser. När vi åkte i polisbilen och Imre fått smak för att jaga banditer så hörde jag tydligt hur han for upp med världens fart när jag knäppte upp bilbältet efter att ha stannat polisbilen framme vid ärendet. Det bara rasslade till i buren och han var redo att hoppa ut för att jobba. Bara klicket när jag lossade bilbältet var en signal att något väntade. Gjorde han då likadant i vår privata bil? Nej, han var lugn som en filbunke och låg kvar när jag knäppte upp bilbältet i privata bilen trots att det lät identiskt. Visst kunde vi göra roliga saker och vara ute och träna spår och annat även på fritiden, men Imre förstod tidigt skillnaden
mellan jobb och fritid. Hemma var han alltid snällheten själv, men på jobbet kunde han vara riktigt elak när det behövdes.
Efter att ha varit på några jobb där den vi gripit försökt skada honom för att ta sig loss eller komma undan lärde sig Imre att en del människor bara vill honom illa. Han förstod snabbt vad det innebar att husse fick adrenalinpåslag när vi var på väg att jaga efter brottslingar. Då var det som att trycka på en knapp och han blev en maskin. Han fick mer kraft och vilja och älskade att hjälpa till att gripa folk. När vi sedan kom hem var han samma familjehund som han alltid var hemma, det förändrades aldrig.
Alla polishundar är olika individer och har särskilda egenskaper och egenheter. De flesta har dock gemensamt att de fungerar bra i hemmet hos sin förare. Imre älskade sitt hem. Det var aldrig några problem när vi hade gäster eller var iväg hos andra. Han kände att han var trygg och att han var ledig. När han var på jobbet var det annorlunda och det var precis så jag ville ha det. På jobbet var det många gånger vi mot dem. Hemma var det ”bara” vi.
Att leva med en polishund, att bo med sin kollega, är på många sätt som att ha en vanlig hund hemma – men med ett mycket större ansvar. Det som skiljer en polishund från en annan hund är att den är tränad att använda våld i vissa situationer och att den har en väldigt stor arbetslust. Det ställer stora krav på oss som hundförare men även familjen i övrigt. Vi får inte lämna bort hundarna till vem som helst och de kan reagera på saker som de känner igen från jobbet. Det kan vara rörelsemönster eller dofter de känner igen.
Därför gäller det att ta sitt ansvar så hunden inte får chansen att agera på egen hand.
Ett första uppdrag. Det var lika stort för mig som för Imre. När jag för många år sedan började arbeta som polis minns jag att jag bara ville komma ut på fältet. Jag var otålig, energisk och framför allt peppad. Nu kan jag inte läsa tankar, men om jag hade kunnat göra det skulle jag satsa vad som helst på att det var exakt så Imre också kände den där kvällen då vi skulle gå på nattpasset.
Efter genomförda prov är vi äntligen redo att börja jobba och två nattpass ligger framför oss. Jag är taggad till tänderna och har bestämt mig för att vända på varenda bil och se om jag får någon reaktion från föraren för att i bästa fall hitta ett brott där någon kanske skulle försöka springa ifrån oss. De första timmarna löper på smärtfritt och förhållandevis tråkigt. Det händer absolut ingenting, och bilarna vi möter tillhör antingen hemtjänsten, Securitas eller tidningsbud. Jag fortsätter leta efter allt som kan tänkas vara intressant för mig som polis. Det gäller att försöka hitta den där föraren som
reagerar på polisbilen och ser ut att vilja undkomma, eller den där bilen som svänger av plötsligt, vänder eller bara kommer snabbt. Upptäcker man dessa förare brukar det innebära att man är något på spåren. Men inga sådana bilar syns till inatt, hur mycket jag än vill. Det är helt enkelt bara att inse att det finns trista nätter även som färdigutbildad hundförare. Jag skulle nu vara ledig i flera dagar, och en djup besvikelse infinner sig medan jag och Imre promenerar hemåt. Till och med Imre tycks sloka med öronen, tycker jag.
När jag vaknar på eftermiddagen ringer jag till min chef, Hasse, och frågar om jag kan få jobba i helgen som bara var någon dag bort. Jag säger att jag kan byta ett pass eller vad som helst för att få chansen till åtminstone ett skarpt hundjobb i helgen. Hasse garvar åt mig och lovar att jag får byta ett arbetspass. Han ordnar dessutom ett förstärkningspass på lördagen, det absolut bästa av två världar: de mest händelserika timmarna både på kvällen och på natten. Jag tackar så mycket och längtar till helgen.
Känslan när jag förbereder mig själv och Imre för helgpasset är svår att beskriva. Det är samma känsla som när man ska spela sin första match eller tävling efter mängder av träning. Nytt och bekant på samma gång, och väldigt, väldigt spännande!
När jag kommer till jobbet möter jag upp min hundförarkollega Frasse som är under utbildning. Han ska åka med mig det här passet. Direkt när jag dragit i gång min radio får jag höra att en radiobil har en pågående biljakt i en stad tre mil bort. Jag och Frasse tittar på varandra och samtidigt börjar vi springa till vår hundbil. Jag vågar inte ta ut något i förskott, men känner spänningen stiga i kroppen. Bilen mina kollegor
ligger efter har stulits vid ett villainbrott någon dag tidigare och körs nu i full fart i tättbebyggt område. Frasse kör och jag sitter på radioplats. Jag meddelar kollegorna över radion att vi är på väg och att vi kommer så snabbt vi kan, samtidigt som jag lider med dubbarna i däcken som protesterar högljutt när Frasse trycker plattan i mattan.
Vi kör på motorvägen och har cirka tio minuter kvar när kollegan som jagat efter bilen ropar ut att den körts in i en brevlåda och dumpats. Han befinner sig nu vid bilen som är tom. Kollegan återkommer snart med ytterligare information från vittnen som intygar att tre personer sprungit från bilen mot ett bostadsområde. Jag tänker för mig själv att jag måste behålla lugnet och inte sväva iväg. Det är tätort och kan bli svårt för Imre så jag får inte ha för höga krav, samtidigt som jag mer än något annat vill ta fast tjuvarna nu när det äntligen är dags.
När vi kommer fram till den dumpade bilen tar jag några djupa andetag och fyller lungorna med krispig vinterluft innan jag tar ut Imre som får söka spår. Han tar upp spår vid bilen men är lite trevande och korsar ganska försiktigt en asfaltsväg. Han blir tydligare och mer självsäker när underlaget övergår från asfalt till terräng. Imre spårar i riktning mot en större skogsdunge där ett motionsspår ringlar sig kors och tvärs.
Imre jobbar på och jag och Frasse springer efter. När vi kommer upp på motionsspåret får Imre kämpa då det blir svårare för honom. Det märks att det är mycket dofter och det har säkerligen varit mängder med folk där under dagen. Spårningen fortsätter och efter några minuter kommer vi ned till en asfalterad gångbana vid ett stort villaområde. Imre
fastnar och börjar lukta där andra hundar rastats. Jag biter mig i kinden och tänker: Självklart leder spåret till kommunens största hundrastningsstråk … Imre tvekar någon sekund, även om det känns som en evighet, men fortsätter sedan spåra vidare längs gångbanan.
Vi kommer upp till en villagata. Plötsligt står tre personer framför oss. De tittar på oss med stora förvånade ögon, sedan springer en av dem allt vad han kan bortåt längs gatan. Frasse skriker åt de två som står kvar på gatan att de ska stanna.
Han är tydlig i sitt budskap och de två står kvar som om de var förstenade. Jag lämnar Frasse med de två personerna på gatan och jagar efter den springande killen med Imre. Jag håller längst bak i spårlinan och hör hur jag flåsar när jag får kämpa för att hänga med Imre som galopperar i full fart. Plötsligt ser jag hur den vi jagar springer in på en villatomt till höger om gatan. Imre har cirka hundra meter fram till den aktuella villatomten och jag har redan blodsmak i munnen.
Nu är Imre i gång. Det finns ingen kissfläck i världen som kan störa honom nu. Imre rusar in på tomten men sin vana trogen samlar han sig och börjar noggrant spåra genom en passage mellan garage och hustomt och vidare mot änden av tomten. Där sluttar det ordentligt nedåt och jag försöker hålla mig på benen. Jag ser då gatubelysningen nedanför slänten där en större asfalterad väg löper. Den springande personen dyker upp på andra sidan vägen och jag vrålar till honom att stanna innan jag skickar polishunden. Men han bara tittar sig om och springer vidare.
Jag släpper nu linan helt från högerhanden och sänder Imre på ett fasttagande där målet är att han ska springa ikapp och bita den flyende killen så han kan gripas.
Jag ser honom springa allt snabbare, och tvingar bort känslan av oro. Det är detta vi tränat så länge för, påminner jag mig. Imre rusar ned i slänten, över vägen, och det är då jag inser att jag inte ens tittat om det var någon trafik. Tack och lov kommer ingen bil och jag ser på håll hur Imre hoppar upp och biter tag i ena armen på personen som faller till marken. Jag som nyss tagit mig nedför slänten springer fram så snabbt jag kan och efter att Imre släppt taget ser jag att han trasat sönder killens vänstra jackärm. Jag tar över och griper den förtvivlade killen som sitter på marken. Nu behöver vi bara vänta på mina kollegor.
Jag skakar i hela kroppen av adrenalin. Imre sitter alldeles intill med tungan hängande. Vad hände precis? Jag kan inte förstå. Allt jag vet är att vi just utfört vårt första skarpa jobb tillsammans. Efter att den gripne killen hämtats av kollegorna kramar jag om och pussar Imre säkert tjugo gånger på nosen och huvudet. Jag säger till honom att han är världens bästa. Han verkar inte riktigt förstå vad jag håller på med, men han är glad i alla fall och det är det viktigaste. Att han efter en trevande start med många andra störande dofter löste det här spåret och gjorde precis allt rätt när jag släppte honom lös för att ta fast killen känns fantastiskt. Jag har hört från erfarna hundförare att det är viktigt att visa hunden uppskattning när den gjort något bra i skarp tjänst så det blir en positiv upplevelse för hunden. Det var inga problem, Imre tycker nog jag är konstig som överöser honom med så mycket beröm men jag känner mig som ett barn på julafton, känslan är obeskrivlig.
Det som nu återstår är att söka efter föremål som de gripna eventuellt kastat ifrån sig eller tappat mellan bilen och området vid gripandeplatserna.
Imre markerar på en plats nära villatomten där en mössa ligger. Det visar sig vara den bitne killens mössa som tappats under flykten. Inga andra föremål av intresse hittas, men den upphittade mössan visar på Imres förmåga att växla mellan olika arbetsuppgifter, vilket är en vinst i sig. Att först spåra, sedan springa efter och jaga en person som han ser, och sedan återigen spåra på hårt underlag efter att han tappat visuell kontakt innan han slutligen springer ikapp och biter personen – för att minuter därefter övergå till nosarbete och leta efter föremål – synliggör hans mångsidighet. Imres nervfasthet som han uppvisade vid lämplighetstestet är en otrolig tillgång, annars hade han inte kunnat lösa alla dessa olika arbetsuppgifter på så kort tid. Jag ler vid tanken på att Imres gripande skulle göra underverk inför kommande spåruppdrag för oss. Han förstår redan nu att det är människor vi jagar och att vi inte bara tränar på att hitta husses kollegor. Jag skickar sms till Hasse och tackar för att jag fick jobba idag. Han svarar att han aldrig hade hört om någon hund som spårat upp och bitit på sitt första skarpa spårjobb och gratulerar till bedriften. Nu är jag riktig hundförare. Imre är riktig polishund, och framtiden är vår.
I den här boken får du följa polisen Adrian och polishunden Imre i deras arbete på Polismyndigheten. Jakten på brottslingar, bevissäkring och sökande efter försvunna personer blandas med vardagsskildringar om livet med en polishund och det starka band som växer fram mellan hund och förare.
Goda råd är aldrig dyra, även om de ibland är oväntade. Jag och Imre tränade för fullt och fortsatte att lära känna varandra medan vi utforskade samarbetet på jobbet. Då var det ibland skönt att få en blick utifrån, någon som hade mer erfarenhet än vi själva. För ibland ser man inte vad som är mitt framför nosen på en, hur mycket man än försöker. Eller just därför.
Imre och jag, polishunden är för dig som är intresserad av verkliga berättelser från polisyrket, hur livet som hundförare ser ut och hur det är att leva med sin närmaste kollega.
Imre spårar för fullt i skogen och jag springer efter. Han spårar förbi ett kärr och sneddar över en höjd, men när vi passerat höjden är spåret plötsligt borta. Imre börjar leta i en cirkel, precis som jag vill att han ska göra. Han söker sig runt området, fast när han letat i alla väderstreck och inte hittat det börjar jag fundera. Jag brottas med mig själv, det naturliga är att vilja framåt, men jag vet ju att Imre redan visat mig att spåret inte fortsätter. Jag flåsar, även om jag står still är pulsen hög. Jag släpper linan. Imre tar sig runt ytterligare ett varv i en större cirkel och när han kommer halva varvet runt så börjar han vädra och lyfter nosen så högt han kan.