Venedig
Björn Claesson
BjörnClaesson Venedig
Födelsen
©2025Björn Claesson
Illustration: BjörnClaesson
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm,Sve-
rige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-084-6
Venedigvar just ifärdmed attvakna ur sinnattsömndär morgonen barmed sigensvagvärme sommöttesavden förårstidenovanligtkyliganattluften. Imötet mellan varmt ochkallt hade en tätdimma bildatsoch lagt sigsom en grådaskig sjal runt stadensallabyggnader.Demorgonvandrare somtordats ut ikylan,eller av pressandeuppdrag tvingats dit, famladerunti detgrå havetdär husväggar plötsligtkom rusandemot en likt en alpväggför attlika snabbt försvinnaborti töcknet. Hösten hade tagitstadeni sinbesittning. Solenoch värmen fannsnog däruppeovan dengrå sjalen,men fick göra sigmödaatt nå nedtillde frusna innevånarna. Dettavar denårstidsom kändes rakt igenom alla ylleplagg, eleganta pälsar,jackori Gore-texmaterial ochextra underbyxor.Den årstid somletadesig igenom dentjockaste stenvägg ochruskade om innevånarnaändaini märgen.Nufickmänniskorna istadenåter vänjasig vidtjockaulstrar över ribbstickade underkläder avseddaför alpinister ochrågummisulade skor ellerän värre,gummistövlar, till skyddintebaramot denråa fuktiga kylan utan även motvatten. Översvämmade gränder, översvämmade farsturoch ivärstafallöversvämmade våningsplan.
Menänvar grändernafriafrånlagunensvattenoch det varframkomligt överallt utan attbehövakliva fram på utlagdaspångar föratt torrskodda kunnakomma till arbetet.
Carloprövade attdra undan täcket menhuttrande drog handet snabbt tillbaka över sinmorgonfrusnakropp. Morgnarvar inte Carlos tidpådygnet. Hantittade länge ochväl på sinklockradiooch försökte funderauthur han
skulle lyckas ta siguttillköket utan attfrysa till is.Väderomslagethadegjort lägenheten kall,mycketkalloch golvetrentmotbjudande kalltför hans känsliga fötter.Han smög försiktigt ut en fotöversängkantenoch lätden långsamt glidaned motgolvtiljorna. Hanrös till närfoten nådde sitt måloch drog snabbt in denunder täcket igen.Såbestämde hansig föratt betvinga kylan, restesig uppoch vräkte sigursängensamtidigt somhan lindadetäcketlikt en toga runt sinspensliga kroppnär hansömndrucket vacklade ut motden smalagångsom leddehonom till köket.
Medvanahänderlassade hanupp en sockertoppsliknandehög av kaffei perkolatorbryggarens sil. Lade den över denvattenfylldaunderdelenoch passadeförsiktigtin överdelensåatt kaffet bara trycktes ihop en smula, inte ut över kanten,och vred om.Samtidigt somensmalångpelare sköt ut ur kokarenladehan fram någrafullkornskex, en litenyoghurt ochett äpplepåenbricka. Kaffethälldehan ned ienguldrandspryddhavsblå kopp ståendepåett likaledes havsblåttfat inramatavenlikadan guldrand somkoppen.
Itaktmed attbrickan tömdes kändeCarlo hurvärmen steg ihanskropp ochliv börjadesåsakteliga pumpas runt i honom. Hankastade en snabbblick på klockradioninnepå nattduksbordet invidsängenoch konstaterade atthanstid förmorgongöromål börjadenärma sigsin ände.Gazzetta Venetosredaktionen kallade.
Carlostodframför garderoben ochbetraktadeinnehållet. Prydligt upphängdakavajer till vänsteroch byxorsom isinabyxhållaresträcktesig nästan ända nedtillgarderobens golv till högersamtett antalväl struknaskjortordär
Hantog fram sinfavoritkavaji en djupblåfärgoch spanade in igarderobenefter lämpliga byxor. Hanfunderade på om detvar en dagför de gråmen bestämde sigtillsist fördebrun- ochgråmelerade.Ett parhan gärnaanvände då dess färgsättning varsådan attdehadeentendens attsjälva anpassasig till vadhan satteihopdem med. Detvar därför de ocksåvar hans favoritbyxor så dennakylslagna morgon föll valetpådem.Enblå skjortaoch till detengrönmönstrad slipsmed gula Markuslejoninfälldai detgröna somfickutgöra detsista handlagetpådagensupplaga av CarloFurius.
Inte föratt någonegentligenbryddesig om hanvar kläddi Armani från topp till tå,varkenskjortaneller slipsenvar för övrigt kreeradavEmilia-Romangaren,eller gick runt hela dageni en Benettonpyjamas. Menför Carlovar klädseln en viktig delhanspersonlighet.
Samtidigtsom hankläddesig tuggadehan isig resterna av fullkornskexenoch tittadeensista gång nedi kaffekoppenendastför attkonstateraatt denvar tom. En snabbblick ut genomfönstretoch hanupptäckte atthan inte enssåg husväggenpåandra sidangränden.Genom dentätadimmankunde hanendasturskiljaenytterligaremörkare schatteringavgrått somhan förstodmåste vara dimmans upphörande ochväggens början.Tvärs över grändenmitt emot hans köksfönstersattvanligtvisett annatlitet fönster inklämti dentunga smutsgrå fasaden. Idag vardet som
9 emellan. Hanvar,sånär sompånågon dagi månaden, ytterstnoggrannmed hurhan komponeradesin dagligaklädsel. Detvar inte så attgarderobenvar extremtvälfylld, men hanberömde sigsjälv föratt denvar sammansattmed stor omtankeoch tyckte hansjälv,väldigt smakfullt
bortsuddat av morgondimman. Hanstack fötternai ettpar eleganta menändåkraftigamockaskor medenhårdgummisula ochdrogenfordrad yllerock över alltsammansoch släntradened fördesmala trapporna. Ifarstun möttes han somvanligt av en svag doft av fuktig puts ochmögel.Väl utevid denvälvdaportenupplyst av ettblekgultlampsken toghan stegen motcalléen ochklevförsiktigtutpåstenläggningen rädd atti detmörkerden täta dimman skapade springarättpånågon förbipasserande. Callen vartom.Inga ekon av klapprande klackar. Inga ljud av snabbandhämtning ochjackärmar somfrasade motsidorna på stressade innevånare på vägtillsinaarbeten.Callenvar ovanligt stilla.
Därute kröp denfuktiga kylanliktenorm längsstadens smalacalléer ochbreda stenlagdasalizidor.Slingrade sigin underrockaroch kavajeroch kröp in ivarma jackor och fleeceplaggdär denletadesig nedinnanförskjortor, blusar ochtröjorhos de somdär befann sig. Klättrademed hullingförsedda fingrarupp längshusväggaroch smet in genomfönsterspringor,tröskelglipor ochvia sprickor iputs ochstenspred densig ihusväggarna.Med denföljdeden drypande doften av mögeloch fuktigtstendamm.
Utan attCarlo egentligen lade märketillvilkenväg han toggenom labyrinten av gränderoch broaröversmala kanalerbefannhan sigpåCalle della Oche på vägmot StazzioneSanta Lucia. Somsåmånga andraavden tynande skaran ursprungliga venetianaresom framhärdadei attbo kvar iden gamlastadenhadehan sinarbetsplats iden nya.
Solenbrötsig allt snabbare fram genomdegulastråna av midjehögtgräsoch sträckte sina strålarutöverden till synesoändligaslätten.Någonstansborta inorrtycktes den ha sinändedär imorgondisetstöckenkalagrå bergväggar restesig mothimlavalvet.Åtvästersyntesslätten fortsätta in ievigheten.Där varalltplatt så långtögatkunde se och detfortsatte attvaraplatt flera dagsmarscher bort.Lite drygtfyradagsmarschersöderut lågstadenRavenna och gick manåtandra hållet längsmed kusten nåddeman Istrien.
Ivad somtycktes vara mitt idet gula havetavgrässtod en rundel av trähus.Rök steg från öppningari de snedatakenhos någraavhusen.I en inhägnad straxutanför rundeln stod etttiotalgrisaroch bökade ibacken. En litenflicka kommed en hink osorterade matresteroch hällde detinnanförinhägnaden. Lucius gick ut på detlilla tunsom bildade centrumför samlingenavbyggnader.
Lucius,med tillnamnet Furius,var en förtrakten ovanligt berest man. Hanhadevid ettflertal tillfällen variti Rom. Trotsatt hanvar gott väl30årlevde hanalltjämtensam och barnlös. Om hanvar fartillnågra barn varhan isåfallhelt ovetande om derasexistens. Lucius varväl förtrogenmed de kringliggandetrakterna somsedan längekalladesVenetien.Egentligenstammade hans släktfrånentrakt längre söderutstrax norr om staden Neapolis därhansfar ochfarfarhadehaftengård. Lucius,som inte vardet minsta intresseradavjordbrukeller attdriva en lantegendom, hade så fort hankunnattagit värvning somsoldatoch hamnat i en legion förlagdstrax utanförRom.Väl därgjordehan
snabbkarriär menhadelyckats hamnai onåd hosencenturion ochhadetvingatsmutasig ur legionen genomatt ge upprättentillgårdenhan sedermeraskullekomma attärva till denne. Händelsenvar ytterstpinsamoch ingetLucius talade mednågon om.Han vardockinnerligt glad försina förfädersslitdådet räddat hans liv.
Såvitt manvissteoch förstodvar tidernalugna,men det taladesenhel delomgamla kejsaresom enväldigthärskat över hela denkända världenoch dyrkatssom gudarav människorna långtnorruti barbarernastrakter ochi söder ända bort till de mystiska ochmytiska egyptierna.Ett folk manbådesåg upptillför derasrikahistoriaoch sågned på somvilketerövrat folk somhelst idet romerska imperiet. Nu varimperietemellertidbetydligt mindre än förr men inte destomindrerikt. Inorrhärskadeidagandra kungar medandra sederoch andraspråk än detsom taladesavde flesta av imperietsinnevånare. Lucius visste ty hanhade självförtbefäl undersin tidsom optioövervärvade germanerfrånnorr. Hanförstod deminte, menett paravdem talade Lucius språkoch kundedärföranvändassom tolkar.
De varoerhört orädda ikrig, nästan galetoräddatyckte ibland Lucius,men detspred ändå en känsla av trygghet så längehan kundelitapåatt oräddheten endast riktadesig motengemensamfiendeoch attfienden inte helt plötsligt varLuciussjälv.
Brentafloden flöt stilla fram mellan lerbankaroch områdendär snårigabuskaravskildestrandbrinken från det kringliggandelandskapet. Brentaflodensvattenbefruktade ständigt dess utlopp ihavet mednya avlagringaravlera ochjord. Där, ifloddeltat, hade floden till synesavnaturens
nyck av allt sediment denförtmed sigfrånalperna på sin färd ut idet adriatiska havetformatenstillalagun ochinnanförden låglerbankar sombildade ettantal större och mindre gräsbevuxnaöar.Deyttre lerbankarnagav skydd från havetmen tillät ändå attlagunen av tidvattnetsskiftningar vardag försågsmed nytt havsvatten.Innanförde yttrelerbankarnasomfamning varvattnet grunt. På många ställenkunde en vuxenman ståpådessbottenoch ha näsan över vattenytan medandet på andraställen vardjupare menoftastintemer än trefyrameter.Lagunensvattenvar lugntoch stilla menändåi ständigrörelse ochdärförfriskt ochsyrerikttillgagnför alla de fiskar ochskaldjursom beboddedessvatten.
Lucius ropade till sigfyraavbynsmän ochbeordrade dematt följahonom motlagunen.Sträckandit varinte längre än attsolen fortfarandehadelångt kvar till zenitdå de varframme vidstrandkanten. De drog ut tvåflatbottnade ekor somlegat doldai en vassrugg ochsatte av moten räckaavkäpparsom stackupp ilagunensvattenstrax utanförenavdestörreavlerbankarna närmaststrandbrinken.
De roddeuti denlagun därsedimentenfrånbergenoch slättlandetmed Brentafloden somredskap försin fantasi hade låtitleraoch jord bildaett deltaavsmå öaravskilda av ömsomtrångaömsom bredakanaler mellan de gräsbevuxnaöarna.Lagunen vardärförintebaraenlabyrintutan även ettjättelikt matförrådför de kringliggandebyarna. Det varbaraatt ta försig av detoräkneligaantalet fiskar,musslor, krabboroch bläckfiskarsom levdedär.
Tvåmän ivarje båt, ochsåLuciussom leddeexpeditionen, somsakta stakadesig ut motlinjenavkäppar. En bit bort sågdetre andraekorävendebemannadmed några karlar perfarkost.Devinkade glatt. Lucius kändeigenen av männenpåekorna. De komfrånenbyenhalvdagsmarsch söderutoch de brukadevanligtvisfiska längre söderuti lagunen.
Längre söderutbestodlagunen till större delavöppet vattensom inte varlikariktpåmusslor ochskaldjur. Folken på slättlandethadeingen särskild indelningbyarnaemellan varman skulle fiskautandet avgjordesavvad somvar mest praktiskt. Lågbyn närmastlagunensnorra delvar detdär manmestadels fiskade. Lågbyn söderuthöllman till ilagunens södradel.
Lucius,som satt iden första ekan,styrdeinden mellan tvårevlaravlera, därvattnet bildadeenlångoch smal kanal mellan dem. Just därden enarevelnhadesittslutbörjade radenavstörarsom stackupp ur vattnetsom ettstaket. När mankom närmaresåg manatt varjestörvar förbundenmed denandre medett rep. Irepen hängde nät. Männenbörjade snabbt ochmetodiskt attbearbetarepen ochhaladeupp nätenvaridet fastnatmängder av fisk.Med vana händer lossgjorde de fångsten varefter nätenåtersänktes nedi lagunens mörkavatten. Ekorna,nufulla av dagens fångst och medrelingennärmare vattenlinjen,vände åter motland.
Carlosvängde in på Fondamenta RioMarin ochsaktade av stegen en aningoch njöt förenkortsekundavhusfasadernas blekaskuggor iden stilla kanalen. Vattensom mörkt ochoutgrundligtsynteshaflutitdär förevigt.Han tittade på klockan. Tusanockså nu fårjag snabba mig, sade hantill sigsjälv.Han småsprangöverPonte degliScalzioch tog trappstegenupp motplattformarna itre storakliv. Hans tåg stod fortfarandeinne. Hankastade sigupp isista vagnen ochhittade en ledigplats itredjekupén.Tåget gled saktaut på PonteLiberta ochgjordesin färd motVenezia Mestre i saktamak.
-Carlo,snabbapåhär.Duvet attartikelnompalatsdödenska in itidningen imorgon, detvillsägadumåste vara klar meddel etti eftermiddag.
Ordenuttrycktesi väldigtstora bokstäver. Morattihade en befriandesyn på omvärlden, hanansåg ingeni hans omgivningvaraäldre än treåroch alla behövdedärföroftapåminnas noga om diversesjälvklarheter, somtillexempel att en skrivandejournalists arbete varatt skriva ochatt lämna ifrånsig läsligamanus innandeadline. Detvar välåtminstone ettskältillatt ledningenansåg honomvaraenpålitlig redaktionschef.Med Morattivid rodret kundeman lita på attdet varjedag komutentidning iVenetienfylld av välartikuleradeoch läsvärda artiklar.GazzettaVenetovar inte förstatidningi områdetmen denberömde sigsjälv med attvaraden första tidningen, så de andrabladenfickslåss om attvaradet största. Gazzetta Veneto varentidning med stil ochklass,entidning somsatte vederhäftighet före klatschiga rubriker,kortsagtentungpublikation somsålde i låga upplagor.Den riktadesig främst till invånarnai den
gamlastaden, menansåg sigävenvända sigmot denupplystadelen av tidningsläsare iövrigaVenetien. Densålde däremoti stortsettinteallsi städer somPadua ellerTreviso menden varförstatidning iValdobbiadene vilket möjligen kundeförklaras av de välfylldaoch initierade sidornaom vinsom en gång imånaden upptog nästan halvasöndagsbilagan. Ofta mednågot nytt om de lokala sorterna.
Palatsdöden, detvar just en typisktmissvisande rubrik på en serieartiklaroch samtidigtett lamt försök attväcka intresse förett isig besvärligt problem. Egentligen handlade detjuombevarandetavunika konst- ocharkitektoniskaskatteråteftervärlden. En av de större byggnaderna straxefter La voltahadenyligen hamnat iryska händer.Att detköpts av en ryss upprörde en delinnevånare. Manfick välbarabeenbön atthuset inte hamnat imaffiahänder. Fannsdet någraandra ryssar.Carlo småskrattade försig själv. Härsatthan,Carlo Furius,enäktavenetianare sedan generationer,och ojadesig över “utländsk” maffia. Vadvar då inte denitalienska, siciliansk,kalabrisk.Sicilien ochKalabrien, detvar välockså utlandet?
Hansåg in isin laptop föratt se om dengav någrasvar på hans frågamen denförhöll sigmärkligttystoch avvaktande. Förstnär hanbörja angripadesstangenter reagerade den. Hantittade på texten ochtankarnaströmmade runt i huvudet. Hansåg ofta liveti bilder ochi dagdrömmarna förnam hanessenseroch dofter till dessabilder. Hanmindeshur hansom nioåring följtsin far, somhadeenmindre läkarpraktik istaden, till en byggnadinklämd istenennära Ca Foscari. De hade fått ståenansenligtid på en liteninnergård före detatt de blev insläpptatillsjuklingen. Husetvar
Carlo skriver långa initierade artiklar i Gazzetta Veneto om Venedigs mångavackra menallt som oftasttomma palats längsdess
Ihans inre föds samtidigt staden ur de karga sandrevlarnautslängdai lagunensmitt liktett
mittfåra, Canal Grande.Palatsdöden. olagtpussel.
Kandet varasåatt detvar Carlos anfaderpå flyktundan Langobardernaunder detoroliga 500-talet som togdeförsta spadtagen? Eller är det hans egen drömvärld som talar.
